Lite om Kongo Kinshasa

DR Congo (Kongo Kinshasa) är rikt naturmässigt sett, både på mineraler och vidsträckta odlingsbara områden. Tyvärr gör frånvaron av en god politisk ledning och god tillväxtpolitik samt de krig som har rasat (och rasar) i östra delen av landet, att befolkningen i Nord och Syd-Kivu där ”vår” stad Uvira ligger, lever i fattigdom, nöd och misär sedan flera decennier.

In i staden Uvira har internflyktingar strömmat från landsbygden där risken för överfall, plundring, misshandel och våldtäkt alltid är överhängande. Staden är överbefolkad och arbetslösheten är mycket hög. Frånvaron av inkomster/föda/medicin gör att människornas hälsa äventyras.

Landet DRC (Kongo Kinshasa) har en yta, 90 gånger så stor som den forna kolonialmakten Belgien. Regeringen i Kinshasa och presidenten, har en mycket svag ställning i detta jätterike.

Kongo Kinshasa har aldrig fått en chans att bygga upp en fungerande administration. Kolonialmakten lämnade landet på mindre än ett år (1959). Då innehade inte en enda kongoles någon befattning inom den statliga administrationen eller inom krigsmakten. Ytterst få kongoleser hade fått skolgång och akademiska studier i utlandet var det inte tal om.

Befolkningen var totalt oförberedd inför självständigheten. Oroligheter, underblåsta av stormakterna följde och pågår fortfarande.

Östra delen av Kongo Kinshasa, Nord- och Syd-Kivuprovinserna drabbades svårt av kriget som började i grannländerna Rwanda och Burundi (en bit in på 1990-talet) och som fortsatte in i östra Kongo Kinshasa. Dessa strider tedde sig som stamstrider (tutsi - hutu) men handlade, och handlar,om makten över de stora rikedomarna, i form av mineraler (bl a coltan, en beståndsdel i alla mobiltelefoner och i annan elektronik), som finns i de östra provinserna i landet. På grund av centralregeringens svaghet, ter sig dess militära styrkor mest som milisgrupper som, även de, terroriserar civilbefolkningen. Trupperna har ingen möjlighet, eller ens önskan, att bringa ordning och skydda mot attacker från Rwanda och från Uganda samt från grupperingar som finns kvar i Nord- och Syd-Kivuprovinserna sedan 1990-talets strider. FN som har trupper i Kivu-provinserna står maktlösa. Trakten kring Uvira är numer tämligen lugn men längre norrut blossar strider, som lätt kan sprida sig, upp. Innevånare i Rwanda, Uganda och även Kongo Kinshasa, har med utländsk hjälp, skaffat sig stort inflytande över gruvdriften.

Miljöförstöringen är stor genom ett betydande tjuvskytte, skogsskövling, vattenföroreningar, jorderosion och gruvdrift.

Läskunnigheten är låg, 76,2% av männen och 55,1% av kvinnorna är läskunniga.
Här ser vi ett tecken på ojämlikheten mellan könen.

Civilbefolkningen lever i otrygghet, överfall och systemataiska, brutala våldtäkter är vanliga. Dessa åsamkar inte bara stort fysiskt lidande, att bli våldtagen är en skam och starkt stigmatiserande både för den drabbande och för den eventuella avkomman ( hur blir en människa som hela sitt liv varit utstött?) Alla har det svårt, men kvinnor och flickor har det svårast på grund av dessa otaliga, råa våldtäkter och den allmänna kvinnosynen. Därför är det glädjande att FEPAM prioriterar flickor i sin skola. Fattigdom gör människan ofri. I fattiga länder och områden är HIV/AIDS mer utbrett än i rika. Det är inte förvånande att befolkningen i Kivuprovinserna är svårt drabbad av HIV/AIDS (ca7%). I staden Uvira finns många organisationer liknande FEPAM. De behövs alla och de samverkar. FEPAM har en god lokalkännedom och är väl sedda hos befolkningen i stadsdelen Kibondwe. Föreningen agerar genom sin skola (föskola, 6-åriga primary School och 6-åriga Secondary School) för utblottade barn, de flesta utan en eller båda föräldrarna. Genom skolan, byggd av BFA-pengar, kan föreningen påverka de unga och deras föräldrar/vårdnadshavare. FEPAM kan sprida goda idéer, stärka flickor och kvinnor, förändra synen på våldtagna och på deras barn, sprida kunskap om t.ex. miljövård och hiv/aids mm.

Kommentar april 2017
Ovanstående text skrevs för flera år sedan. Dessvärre är den lika aktuell nu som då. Man kan rent av säga att situationen har försämrats i hela Kongo-Kinshasa. De politiskt orsakade oroligheterna eskalerar genom att presidenten, Joseph Kabila, som skulle ha lämnat makten i december 2016 vägrar att följa lagen och sitter kvar. De ekonomiskt orsakade konflikterna kvarstår eller förvärras.